www.idatallhed.blogg.se - Angel Wing Heart

Kärleken till min mans barn..

Inlägget publicerades den 2017-04-29 kl: 09:45:00
Kategori Dagboken, Min man ♥, 2 kommentarer

För 10 år sedan träffade jag mannen i mitt liv, och tillsammans med honom följde det med 4 fantastiska pojkar att älska. Jag får ofta frågan om min relation till barnen i och med att Jag själv bara är 29 år gammal men lever med en man vars yngsta son är 17 år. Jag har ALDRIG NÅGONSIN känt mig minsta besvärad av att min man har barn. Har aldrig känt att de är något problem.. Tvärt om!

 

Jag är ung, men har en bakgrund med många svåra motgångar och trauman som bidragit till att jag vuxit snabbare. Jag har haft så mycket i mitt liv att bearbeta och de har också stärkt mig och gjort mig så medveten om livets svårigheter och hur man måste vända motgångar till framgångar. Detta har också ökat min förmåga att bidra med vägledning och trygghet till andra människor som jag har i min omgivning. Så jag må vara 29 år, men det säger ärligt talat föga mycket om min personliga ålder eller förmåga att ta de ansvar och kloka beslut som krävs som förälder/styvförälder. Jag ser min mans barn som en gåva och skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan deras närhet.

 

Jag tog min roll som en del av familjen som det viktigaste uppdraget i mitt liv, och varje dag sedan den dagen för 10 år sedan när jag träffade min man har varit en resa fylld av så mycket känslor. Lärdom. Kärlek. Mening..

 

Tillsammans med min man och barnen har jag hunnit uppleva strider om tandborstning, läxor, vad som är rätt och fel, vikten av att skapa de liv man vill ha. Jag har hunnit uppleva smärtan av att se deras känslor när motgångar gjort dom besviken, arg, sårad och skör. Jag har hunnit finnas där för att försöka visa dom hur motgångarna bygger upp vår styrka inför livets framtida strider, och jag har hunnit uppleva hur de känns i hjärtat att se när det går bra i deras liv. Hur det känns att se deras absolut djupaste glädje, skratt, kärlek och tacksamhet, så väl som djupaste sorg och ilska och motgångar. Och det är ju de som är en del av livet.. Det är då man behövs som mest! Att hjälpa dom hantera känslor och sitt sätt att handtera saker, det är en skyldighet man har som förälder och även styvförälder.

 

Det var ju trots allt (för att vara drastisk) jag och min man som valde varandra, inte dom som valde att få in någon främmande människa i sitt liv. Kan man inte förstå att barnen är viktigast och att man fsktiskt spelar en viktig roll i deras uppväxt framöver, då kanske man bör överväga att inte ingå en relation med en en partner som har barn. Hur jag är, hur jag bemöter dom, hur jag uttrycker mig och hur jag engagerar mig i deras liv kommer oavsett om jag vill de eller inte att vara något som dom både ser och lär sig av. Oavsett om de är ens biologiska barn eller inte så blir man en del av vem dessa individer kommer att formas till.. Attt aggera som en bra förebild är därför i allra högsta grad en livsviktig uppgift som styvförälder

 

Tillsammans delar vi minnen, vi delar kärlek och ilska, vi delar framgång och motgång... Men framförallt så finns vi alltid där för varandra!

 

Jag har alltid försökt ge barnen känslan av att dom är det finaste vi har. Jag har aldrig viljat ge dom minsta lilla tvivel på hur värdefull dom är för mig. Jag vill att dom ska veta att dom alltid har mer än en trygg famn att gråta i, att dom förtjänar att bli sedd och hörd. Jag har alltid önskat att dom ska förstå att även en förälder (eller älskande styvförälder) kan vara lika lätt att vända sig till som en kompis, ett anonymt forum på nätet eller vem som helst som dom behöver stöd av.

 

Jag har genom barnen lärt mig så mycket om mig själv och om kärlek också. Jag har dessutom äran att bära känslan av att vara gränslöst älskad tillbaka.

 

Jag har aldrig krävt att dom ska se mig som en förälder, där emot som en familjemedlem eller en vän där respekt och förståelse är 2 av de ledande nyckelorden för en fin relation.

 

Under våra år tillsammans så har jag upplevt att dom är väldigt glad att jag finns där, och varje dag så får jag uppleva deras kärlek gentemot mig genom meddelanden, kramar när man behöver de som mest, deras handlingar och sätt att bemöta mig... Men även genom deras sätt att våga ta en diskussion eller visa vilken känsla dom än bär!

 

Jag har verkligen haft tur som träffat min man och hans barn. Och varenda situation som dyker upp bekämpar vi med framgång och nya erfarenheter och lärdomar.

 

Om jag nån gång känner mig nedstämd så är de deras närhet och kärleksfulla bemötande som påminner mig om allt jag har. Även om dom ibland har fått en att slita håret från skallen eller känna oro, förtvivlan och frustration; så är det i slutänden alltid värt det! Det är just dom gångerna som man behövs lite extra mycket.. i slutänden så är det ju faktiskt alltid egenskapen att kunna känna kärlek som gör oss medveten om känslor som oro eller frustration också. Så jag säger er, en gång för alla att - kärleken som får dig att bli skör är också den kärleken som verkligen sitter på djupet av ditt hjärta.

 

Jag lever och jag lär, jag gör säkerligen inte alltid rätt med barnen heller, men vem gör det? Jag glädjs åt att jag är kapabel att lära mig om jag gör fel. Men med mina fel och mina brister så kan jag med handen på hjärtat säga att jag lyckats med något som för mig varit de viktigaste..

 

..Jag har lyckas försäkra dom om att kärleken från en förälder inte behöver sitta i våra gener! Att vara en bra förälder handlar om så mycket mer än så. Även om dom har både en mamma och en pappa närvarande i sitt liv så finns de ingenting som förbjuder att man har fler "föräldragestaler" i sitt liv; baserat på en ömsesidig kärlek och kommunikation som är och förblir gränslös! En gåva för mig, men även för dom som faktiskt har två väldigt älskande biologiska föräldrar och två styvföräldrar som aktivt strävar efter att dom ska må bra!

 

Barnen har aldrig skapat minsta tvivel inom mig heller på att jag är älskad. För det sägs i både ord och handling helatiden.. Men när man får ett meddelande som detta av "sonen" på 17 år, då händer det något som får känslorna att explodera av kärlek! Och kan man få ett finare meddelande än så?

 

 

Att i ord fått höra att man verkligen uppskattas som en mamma på grund av att man finns där och förtjänar det - den känslan går inte att beskriva med ord! Att bli så älskad av sin partners barn är en enorm gåva och  skänker glädjande tacksamhet, för att det är allt annat än givet eller självklart att få den platsen i hjärtat som styvförälder! Det är en plats man faktkskt måste förtjäna eller jobba på för att lyckas få..

 

Detta meddelande är det bästa meddelandet jag fått! Och att känna sig så älskad av sin mans barn är verkligen en gåva som är värd att ta till vara på..

 

För mig är min man och pojkarna vad man kan kalla "Dom som gav kärleken ett ansikte" <3