www.idatallhed.blogg.se - Angel Wing Heart

Att först bli mobbad, och sedan se någon annan mobbas! :(

Inlägget publicerades den 2017-02-17 kl: 12:51:00
Kategori Dagboken, 1 kommentarer
I dagens samhälle, likt hur de förmodligen i stort sett alltid varit, så ansträngde sig många hårt för att vara populär. Man strävar efter en osund och orimlig perfektionism. Om man är omtyckt av andra så mår man bra, man drabbas inte av motgångar som mobbning eller trakasserier.. Det är i alla fall vad man tror när man vilt förtvivlat strävar efter något man egentligen aldrig kan bli: perfekt!

Jag har inte varit opopulär i skolan, tvärt om skulle jag nog vilja påstå! Men har jag varit skonad från smärtan av mobbning för det? Nej!

Idag är jag vuxen och är omgiven av nära och kära som har barn i skolan, jag är omgiven av det giftet som så många drabbas av; Mobbning! Jag tvingas stå bredvid och se hur någon annan förstörs av de som pågår i skolan, jag tvingas kämpa för att få någon att förstå sitt eget värde. Att se hur andra tvingas kämpa för att ens orka vara i skolan, eller att höra någon annan uttrycka att de värsta med att vara i skolan är att man måste ha rast, de har fått mig att minnas hur man själv kunde känna. Inget barn ska behöva se rasten som de värsta med skolan! Ett barn ska kunna längta till rasten för att få vara med sina vänner.

När jag gick i årskurs 6 så drabbades jag av trakasserier, trots att jag till synes var omtyckt. Och med det vill jag försöka lyfta fram att inte ens den till synes populära tjejen behöver ha de så mycket lättare än den till synes töntiga tjejen. Lyfta fram att dem där strävan efter att vara cool, snygg, smal eller rolig är förgäves! för i slutänden så är det inte hur andra ser på dig som räknas för att du ska må bra, de är synen man har på sig själv. Men när man får kämpa varje dag för att inte visa hur man mår av andras handlingar, då är de svårt att hitta kärleken man har till sig själv inom sig.

Jag var 12 år gammal när mina så kallade vänner bestämde sig för att putta ut mig från omklädningsrummet ut på skolgården helt naken. Alla som hade rast samlades i flockar runt omkring mig och min dåvarande kille var den som kom för att hjälpa mig. Killarna i skolan tyckte sig också se friheten att plötsligt "snubbla" och ta emot sig mot mig och givetvis mina bröst. Dom hittade många lama ursäkter till att deras händer hamnade där. Folk drog ner mina byxor i korridoren och mina tjejkompisar låste in mig på ett utedass i 3 timmar under en klassfest som var hos en av mina vänner..

..Men dom som egentligen var mest drivande till den pågående mobbningen, de var alla lärare som såg, hörde och visste vad som pågick. Alla lärare som man pratade med men som såg saken som något helt naturligt. Man fick höra saker som att "tjejerna är ju avundsjuk på dig, de är därför dom puttar ut dig naken", "killarna tycker ju om dig, dom är kär i dig, se de som en komplimang".. Jaha, så de var alltså normalt att folk skulle få ta på ens kropp utan mitt medgivande, bara för att jag var söt eller omtyckt? Vilken kärlek eller beundran gör sexuella trakasserier eller hatiska ord till något fint undrar jag då? Hur kan man som vuxen bara förminska en sådan allvarlig situation?

killen med en alkoholiserad förälder var ett så kallat "damp-barn" för att hans ångest på grund av sin situation i hemmet tillät honom att vara lite stökig och uppmärksamhetstörstig på skolan. Tjejen med mycket smink och annolunda kläder var en hora för att hon såg ut så. Tjejen som var väldigt smal hade så klart anorexia, och killen med övervikt var äcklig. Personen med bra betyg var en tönt och den som tjuvrökte bakom skolan var cool. Den som ansågs vara populär blev objektifierad och den som var tystlåten var konstig och ett psykfall.. Så hur vi än ses i andras ögon så tycks det finnas själ till att göra varandra illa.

När jag sedan gick i årskurs åtta så berättade jag till min syster vad som händer varje dag i skolan, för ingen lärare eller vuxen hade i överhuvudtaget brytt sig om att kontakta min mamma, trots att om var väl medveten om allt som hände. Jag berättade för min syster hur folk var och varannan dag ser mina bröst som något att ta på, kommentera eller titta på. Hur jag var och varannan dag fick byxor nerdragna och hur de fick mig att må. Även om jag inte var utstött, så var jag utsatt!

Min syster fick nog av situationen och for till min skola under lunchen. ALLA var i matsalen den dagen eftersom det var palt till lunch, de uppskattades ju av i stort sett alla. Min syster slet tag i min lärare och de mest drivande personerna i dessa trakasserier. Hon gjorde klart för dom att om detta inte slutade så skulle hon personligen se till att dom själv fick sina byxor nerdragna. Hon skällde ut min lärare och uppmanade henne att göra sitt "förbannade jobb".
 
Efter den dagen så var jag mer eller mindre skonad från alla dessa saker. Min syster kom att bli den största förebilden av dem alla. Men nu befinner jag mig i ett stadie av mitt liv där jag tvingas se någon annan utstå mobbning, jag ser hur unga tjejer och killar gör allt för att bli sedd som "populär och omtyckt" helt omedvetna om att man ALDRIG NÅGONSIN kan gå fri från att möta motgångar.

Föräldrar borde intressera sig mer för hur barnen har de på skolan, borde inte nöja sig med att barnen kort och gott säger "det är bra".. För att sanningen är att just den korta meningen; "Det är bra", är något man gärna säger för att samtidigt försöka intala sig själv om att det är så de är.

Lärare borde ta sina elever på allvar, borde agera för minsta lilla situation. Lärare borde visa tydligt att det ALDRIG är okej att någon annan förminskar den man är. För att trots allt så är skoltiden i stort sett 50% av hur man spenderar sin tid när man växer upp. Det är där man bygger grunden för vem man blir och hur man ser på sig själv. Lärare och andra vuxna på skolan ska vara som ens extra förälder, den som lär en rätt och fel under tiden man är i skolan. Den som lär en att värna om dom man har omkring sig.

Att behöva se att någon man älskar drabbas av mobbning nu, och att kämpa för att bevara denna persons självbild, medans andra kämpar för att rasera den; Det är fruktansvärt! Vad kompisar säger och vad som sker i skolan är faktiskt av stor betydelse i den åldern, och det är lärarnas skyldighet att göra allt dom kan för att förhindra trakasserier i skolan, dom ska lyssna, ta på allvar och inte förminska de den drabbade känner - för det är att förminska den drabbade personen!

Den som mobbar andra mår kanske inte så bra heller, men i detta fall så ligger mitt lidande hos den som drabbas! ingen annan ska behöva drabbas av andras missnöje.

 
GKHLundmark
Skriven den 2017-03-11 kl: 01:22:50 »
Bra skrivet Ida.
Tråkigt att du fått utstå sådana trakasserier under din uppväxt.
Vuxna sm såg och visste om det borde ha ingripit och förhindrat det. Din äldre syster är en hjälte som sa ifrån då så många som möjligt hörde på.
Stor eloge till henne.