www.idatallhed.blogg.se - Angel Wing Heart

En Ida som liten ;)

Inlägget publicerades den 2016-01-09 kl: 16:34:34
Kategori Bilder, Dagboken, Ida Tallhed, 2 kommentarer
Tittade på lite foton idag och hittade ett gäng gamla bilder på mig. Kul att ha lite sånt kvar faktiskt :)
 
 

Ida goes selfies..

Inlägget publicerades den 2015-06-16 kl: 15:51:09
Kategori Dagboken, Ida Tallhed, 1 kommentarer
Vaffan, man måste väl få ta lite ego-pics ibland
 

Det viste du nog inte om mig!?

Inlägget publicerades den 2014-05-07 kl: 03:14:00
Kategori Dagboken, Ida Tallhed, 1 kommentarer
Nu ska ni få ta del av mina, så kallade, dålda egenheter.. Mest bara för kul skull och för att de börjar vara dags att ge er nått att läsa :) lämna gärna lite respons på inlägget eller kanske berätta lite om dina egenskaper och egenheter. Eller delar vi kanske någon av punkterna nedan?
 
 
1. Jag kan inte sova om jag inte har nyborstade tänder. Eller om nöden kräver det, åtminstone fått skölja munnen med munskölj eller tandkräm/vatten..
 
2. Jag har utvecklat ett typ "psykiskt beroende" av min värmekudde/vetekudde. Jag vill lixom alltid ha den i sägen när jag ska sova, utan att värma den. Lägger den mellan axeln och kinden typ. Min snuttis? ;) Tar jag en slappardag i soffan så följer den så klart med till soffan! 
 
3. Även min höie downfeel -kudde är viktig! Den är verkligen bra och helt gudomlig på riktigt. Den är speciellt framtagen för personer med värk och sånt. Den innehåller dessutom Aloe Vera. Att vakna med huvudvärk och spänningar i nacken varje morgon blev ett minne blott sen jag fick den underbara kudden av min bror <3
 
4. Efter en magsjuka som orsakade att våtservetter var de enda som fick vidröra mina bakre regioner, så upptäckte jag hur behagliga dom är för arslet.. därför använder jag åtminstone en våtservett vid i princip varje skitbesök på toaletten. -man känner sig lixom fräschare då!
 
(Har hittat våtservetter som heter "huggies" som innehåller aloe vera och dom är som ulligt mjukt och väldoftande godis för röven) .. hahaha ..
 
5. Jag ser mest på Disney Channel, Nickelodeon och Cartoon Network på TV ;) Vad gäller övriga kanaler så ser jag nog mest på kanalernas play-sidor på nätet för att ha nått kul att se på kvällarna eller när jag helt enkelt känner för att se nått speciellt..
 
6. Jag har oerhört svårt att somna på kvällen om jag inte har sagt god natt till någon innan jag ska sova! Ja, nästan vem som helst skulle funka.. bara jag får säga de ;) hahaha.. skulle jag vara ensamstående så skulle jag MED ALL SÄKERHET ringa min mamma eller nån av mina syskon varje kväll för enbart det :P
 
7. Filmer som jag avskyr, som får folk lyfta ögonbrynen och ge en "om blickar kunde döda" - min:
- Sagan om ringen
- Avatar
- Star Wars
- Pirates of the Caribbean
- Spindelmannen
- Turminator 
- Mission Impossible 
- Independence Day 
 
.. Ja, listan kan nog göras lång ;) kanske verkar jag som ett tråkigt filmsällskap nu?!
 
8. Filmer som jag verkligen älskar och tycker att alla bara MÅSTE se:
 
Snyftisar:
- A Walk to remember
- My sisters keeper
- Vid din sida (stepmother)
- Ghost
...fråga om du vill ha fler tips...
 
Svenska:
- Studentfesten 
- i rymden finns inga känslor
- Hur många lingon finns det i världen?
(Även tvåan: Hur många kramar finns det i världen?)
- Så som i himmelen 
- Ondskan
- Som man bäddar
- mamma, pappa, barn
...fråga om du vill ha fler tips...
 
Övriga:
- Ted
- 21 and over
- Parent Trap 
- Fast and furious
- City of Bones
...fråga om du vill ha fler tips...
 
9. Jag är väldigt kreativ när nöden kräver det.. Eller jag är väl alltid kreativ och gillar att pyssla, men nu menar jag att jag är påhittig om jag behöver nått som jag inte har för tillfället. Eller lixom skapa funktionella saker och hitta på smarta lösningar på vardagsbestyr ;) jag är väldigt bra på att hitta det stora möjligheterna i små saker.
 
Till exempel när jag är med syrrans barn. Jag skapar lekar av saker man har nära. En kula + En plastmugg = bowlinggolf. Av ett papper kan man genast bli en rolig noshörning, vika flygplan, och göra uppdragsloppor. Man kan göra roliga saker med enkla ting helt enkelt.
 
10. Jag blir orolig inom mig om jag inte pratat med min syster på mer än två dagar! Vi pratar ofta och jag mår bra av att veta att hon mår bra och att mina systerdöttrar gör det. Min syster är min andra hälft. Och jag älskar henne så mycket så man kan tro att vi är: En själ i två kroppar. Älskade syster!
 
Så det var 10 både knäppa och mindre knäppa saker om mig. Galen eller inte så är jag sån.. Take it or not..
Viste du någon av ovanstående saker om mig? Vad i så fall?

Dags att berätta lite..

Inlägget publicerades den 2013-04-24 kl: 16:25:00
Kategori Dagboken, Ida Tallhed, 5 kommentarer
Jag får ständigt frågor om hur jag mår, om jag lever och varför min blogg är så tyst. Och sanningen är att jag inte känt för att skriva som det är. Men nu börjar jag känna att det är dags att berätta lite!

Jag har under en längre tid haft en del kroppsliga besvär, ni kanske minns att jag skrev (i somras) om min yrsel och mina känselbortfall i benen? Problemen har fortsatt, blivit allt värre och kommer i perioder (så kallade skov) ganska ofta. Vad det beror på vet vi inte än.

Nästa månad ska jag göra en magnetröntken och efter det ska en utredning hos neurolog fortsätta. Läkarna har än så länge konstaterat att jag har någon typ av nervsjukdom.. vad? det är under utredning.

Jag har i perioder svårt att röra mig, svårt att orka, svårt att gå! Jag blir trött och utmattad och orkar helt enkelt inte driva min blogg. Sedan ju har mina "sjukdomsskov" blivit allt tätare och jag orkar inte längre gå mer än 20 minuter i sträck ens när jag är frisk mellan skoven.

Det här är nått som har känts väldigt jobbigt för mig och jag har helt enkelt inte orkat skriva om det. Fram tills nu har jag känt skam, jag har tyckt det varit pinsamt och skämmigt.

Allting har gått så fort och ovissheten är jobbig. Det är jobbigt att veta att nått är fel, men inte veta vad. Det är jobbigt att benen inte bär, att kroppen inte orkar, att tappa minnet, bli disträ och inte orka saker. Men nu har det gått ett bra tag sedan det värsta började och jag börjar lära mig att leva med det. Börjar lära mig att hitta alternativ för att orka saker och börjar mer eller mindre lära mig kroppens signaler på när det är nog!

Jag orkar inte längre bry mig om att folk glor för att jag går konstigt, att folk stirrar när jag går med rullatorn. Jag skämms inte längre för mitt problem... jag har inte valt det själv, jag kan bara välja att leva efter bästa förutsättning!

igår när jag läste kommentarer på min blogg så var det någon "mogen" människa som skrivit till mig hur patetiskt det måste se ut när jag går med en rullator. Personen som skrev det hade "hört" att jag går med en sån! Men vet du vad, det är inte hur jag går som är patetiskt, vilka hjälpmedel jag behöver för att gå... Det som är patetiskt är att folk verkligen hånar personer som är i en sån situation!

Jag behöver inte skämmas, det tog bara ett tag att inse det! Så nu vet ni det.. JA, jag går med rullator ibland när jag har det svårt med känsel i benen och det är verkligen skönt för att jag kan, när jag behöver det, sätta mig ner och vila benen, jag kan gå med stöd utan att ha Lennart att hålla i mig. Jag kan göra saker mer självständigt och då blir man gladare! :)

Men trots detta så mår jag bra, är glad och lika social med folk i min närhet, så länge jag inte blir för trött :) Jag umgås gärna med mina vänner omän det oftast blir dom som får besöka mig för att jag själv inte kan köra bil eller gå för långt. Men i det perioder när jag mår bättre i kroppen så tar jag alla chanser jag får att komma ut mer och fara bort mer och hälsa på! :)

Nu vet ni i alla fall litegrand om hur läget är och varför min blogg blir så tyst ibland. Och just nu orkar jag faktiskt inte beskriva saken något närmare än så här! Det tar bara massa onödig energi och det blir så negativ läsnng ju ;) Ni kommer säkert få veta mer allt eftersom!

Oavsett vad, så har jag en fin familj och ett liv som många skulle göra vad som helst för att få leva <3 Jag vill passa på att tacka min älskade man, Lennart, för allt han gör för mig, för att han älskar mig och hjälper mig, stöttar mig och finns för mig! *kärlek*

Här får ni lite egobilder :) Funderar på att byta profilbild, men vet inte till vilken! Vilken tycker du?

 

Så här är det...

Inlägget publicerades den 2010-09-21 kl: 16:02:41
Kategori Ida Tallhed, 16 kommentarer

(detta inlägg skrev jag inne på min hemsida tidigare, men jag kopierar in de hit också så jag slipper skriva om de senare)

... Ni bloggläsare som har följt med mig och min blogg i över ett år kommer kanske ihåg inlägget jag skrev i bloggen den 19 juli förra året om att jag opererade bort en systa.



Men tänkte ge er lite mer information om hur den operationen verkligen gick till och hur sanningen faktiskt är. Nu är hela den här historien väldigt lång och traumatisk och fruktansvärt jobbig för mig. Men hoppas att du orkar läsa ändå!

Jag kontaktade vårdcentralen i öjebyn redan i december 2008 på grund av smärtor i äggledarna. Hon jag pratade med sa att de låter som att jag fått en äggledarinflammation "men de är inte farligt om man inte går med det länge" så hon skulle skicka ut en tid till mig. Men ska man ta de riktit från början så kontaktades vårdcentralen redan år 2007 för att jag ville utreda varför min mens blivit så oregelbunden och konstig. Jag kunde ibland blöda 2-4 veckor i sträck och sedan vara utan i en vecka och sedan blöda lika länge igen. Dom tog blodprover på mig men var inte särskilt intresserade av att försöka hjälpa mig mer än så för tillfället. Jag förklarade ju för dom att jag och Lennart vill ha barn men dom envisades och sa att man inte brukar göra större utredninar förens man försökt i ett år.

Men när jag då kontaktade VC i december 2008 så skulle dom skicka ut en tid till mig som aldrig kom så åter igen ringde jag dit och förklarade mitt problem. Jag hade krafitg värk och jag hade då blött i säkert 3 veckor. Dock inte alls som en vanlig mens utan pyttelite. Människan jag pratade med ursäktade att ingen tid hade kommit och skulle skicka ut en ny. Samma procedur än en gång.. ingen tid kom och jag kontaktade dom igen. Vist kunde man ju önska att de skulle kommit en tid då, men nej.. Inte denna gång heller!

Jag kontaktade då mitt personliga ombud (PO) och bad om hjälp att få en tid då jag såg detta ganska allvarligt efterosm sköterskan jag pratade med i december hade sagt att de kan vara farligt att gå med en äggledarinflammation för länge och jag och Lennart vill ju faktiskt kunna få barn och så länge jag hade så ont och så länge min mens var som den var så kunde inga barn bli gjorda!

Äntligen fick jag mig en tid på vårdcentralen tack vare mitt PO <3
Jag kom in på vårdcentralen och hade förväntat mig en gynundersökning eftersom de var det dom hade sagt till mitt PO att vi skulle göra. Jag ogillar verkligen gynundersökningar då de ger mig obehagliga minnen av annat jag upplevt i mitt liv, men fortfarande så ville jag ha barn så jag andades in hundra kilo luft och for dit. Men ingen gynundersökning gjordes utan de som gjordes de vat att jag fick komma in och berätta vad som var problemet och inte mer än så! Jag fick bara en ny tid så jag kunde göra en gynundersökning sen.

Vid de här laget är vi redan i maj månad och jag blöder fortfarande och har fortfarande ont. En gynundersökning görs och dom hittar då en systa på min äggstock. Glädjande nog så kunde man ju av de dra slutsatsen att de inte var någon äggledarinflammation som orsakade mina problem utan de var en stor systa! Och med stor menar jag STOR! Den var 4cm i diameter. Läkaren talade om att aneldningen till att jag blöder är att man kan göra det när systan ska gå sönder, men typ blöder ut systor. Men eftersom det tagit så länge och den var så stor så remiterade han mig till sunderbyn för operation... I AUGUSTI! Ja, ni hörde rätt.. I Augusti skulle jag få operera mig för att under sommaren har dom lite dåligt med tider för sånt. Lite dåligt med läkare.. Så jag skulle gå hela sommaren med min smärta och fick inte ens smärtstillande. Jag skull gå hela jävla sommaren och blöda! Det var ju förfan deprimerande.. Men de var bara bita ihop och vänta då!

Smärtan ökade för mig allt eftersom och en morgon i Juli (Nadia, jag råkade säga fel till dig med månaden märkte jag nu när jag kollade upp de), Närmare bestämd den 16 Juli så hade jag så fruktansvärt ont så jag skrek, kräktes, grinade, kröp och hade svårt att andas och jag blödde så kraftigt så jag blödde igenom både binda och tampong på 10 minuter. Lennart hjälote mig in i bilen och tog in min akut på kvinnokliniken på lassarettet i piteå där dom genast gjorde ett ultraljud på mig och bara det gjorde så ont så jag inte viste vart jag skulle ta vägen. Då mätte dom systan som tidigare var 4cm i diameter till 6,5cm i diameter och beslutade då att skicka mig akut till sunderbyns sjukhus i Luleå för operation.

När vi kom till sunderbyn så fick jag med häjlp av Lennart fylla i ett papper. Sköterskan som kom med pappret till mig sa att det är viktit att jag fyller i allt eftersom de är något som personalen ska veta för att "lära känna mig" lite mer och för att dom ska kunna ge mig bästa möjliga vård. Jag fick skriva varför jag var sjukskriven och en hel del annat. Jag markerade VÄLDIGT TYDLIGT i det pappret att jag har problem med mycket ångest och stress och inte klarar av särskilt mycket utan stöd av min man eller min mamma. Eftersom Lennart hade barnen kunde han inte stanna kvar just då och jag viste ju vad som väntade så jag kände att de nog skulle gå bra.

Smärtan ökade kraftigt igen men en läkare kom in och talade om att dom inte såg mig som ett så akut fall så jag skulle få vänta till dagen efter med operation. Skulle opereras på eftermiddagen. Men då mina smärtor så kraftigt ökade så beslutade dom att göra ett uldraljud på mig IGEN! Denna gång mätte dom min systa till 7cm i diameter och då beslutade dom för att operera mig samma kväll ändå! Jag fick två valmöjligheter:
Antingen så går vi in vaginalt och "sticker blint" som det kallas. Då punkterar vi alltså systan  men skalet kommer finnas kvar. Risken finns då att systan kommer tillbaka. Eller så gör vi ett snitt på högst 2cm i bikinilinjen, punkterar den och plockar ut skalet också.

Det enda som existerade i mitt huvud var att jag och min älskade, fantastiska prins ville ha barn tillsammans och efter att ha blödit i över 90 dagar så var jag inte särskilt sugen på tanken att en systa skulle kunna komma tillbaka och förstöra allt igen och vadå.. 2cm är ju ingenting att bråka om så självklart valde jag  ju snittet! Jag ringde Lennart som också tyckte det med snittet lät bättre!

Jag vaknade på uppvaket och dom hade en jävla syremask eller vad fan det är i ansiktet på mig. Jag fick panik på grund av min posttraumatiska stress då de gav mig obehagliga minnen till tidigare upplevelser. Jag skrek och bad dom ta bort den. Det var fruktansvärt att vakna till känslan av panik. Sköterskan försökte lugna ner mig och förklarade att dom vill att jag ska ha den på så dom kan hålla mer koll. Men jag klarade verkligen inte av den och slet av den så fort jag kunde. ag kan inte förklara de, men den känslan jag fick av att ha den masken i ansiktet fick mig att vilja gå av på mitten!

Jag var torr i munnen men fick inte dricka, jag hade så ont så jag inte kunde röra mig men fick inte mer smärtsillande för tillfället. Jag fick vara dom kommande 7m timmarna inne på uppvaket för att dom inte hade "personal nog för att köra mig till mitt rum". Men tillsist fick jag komma till mitt rum, då var klockan fem på natten och jag fick tillgång till min mobil. Skickade ett sms till min älskling och talade om att operationen var gjord, men då sov nog han! Jag försökte sova men hade ju alldeles för ont men samtidigt tänkte jag att hällre ligger jag sömnlös ett par nätter i smärta så här då jag vet att de snart är över än att fortfarande ha en systa som orsakade mens och hemsk smärta helatiden!

På morgonen kring nio tiden så hade jag fortfarande inte sovit en blund. En läkare kom in och satte sig brevid min säng i rummet där jag låg tillsammans med andra patienter. Hon pressenterade sig och talade om att de var hon som hade opererat mig i asistans av annan läkare. Hon själv var en läkarstudent men den riktiga läkaren var den som hade assisterat henne och talat om vad hon skulle göra. Detta gjorde mig upprörd eftersom jag VET att en läkarstudent inte ens få vara närvarande i rummet utan min tillåtelse. Men jag lossades inte om de för tillfället utan fortsatte att lyssna på henne och de hon hade att säga. Hon förklarade att min kraftiga smärta hade orsakats av att min systa hade virat sig runt min äggledare och de var det som hade orsakat den kraftiga smärtan, men då hade dom även märkt att min äggledare var sjuk så dom hade varit tcungen att ta bort den. I en sekund eller två orsakades jag av en kraftig panikkänsla som gjorde att jag grät. Sen log jag och kände att jag i alla fall har den andra kvar och fortfarande kan jag få barn.. Då säger kvinnan "Tyvärr så upptäckte vi ju då att även den andra äggledaren var sjuk så vi fock ta bort den med!" Jag grät så mycket så jag skrek. Min panik och ångest var fruktansvärt kraftig. Varför kunde hon inte bara direkt säga att båda var borta istället för att ge mig hoppet först om att en fanns kvar!?

Kvinnan reser sig upp och säger "Om de är något du undrar över så ring på de röda larmknappen", sen går hon! Så jävla opreffertionellt. Hon erbjöd mig ingenting. Ingen medecin mot min ångest, ingen telefon att ringa min man med, ingen att prata med. Dessutom hade hon gett mig denna information trots att de i mina papper som jag fyllde i dagen innan stod att jag lider av en posttraumatisk stress, ångest och att jag inte kan handtera mycket alls utan stöd av mina nära. Som om inte det var nog så sa hon detta till mig helt öppet inför de övriga som var på samma rum som jag. hon tog mig alltså inte i enrum.

Kvinnan från sängen brevid min kom till mig och trängde in sig brevid mig på min säng och pratade mig ur min ångest. Hon tröstade mig. Sträck mig i pannen och berättade lite saker som fick mig något lugnare. Jag fick då andas nog för att kunna ringa till Lennart, mamma och moster! Lennart var så lessen för han inte hade någon som helst möjlighet att komma förens dagen efter egentligen. Mamma skulle komma och hälsa på mig samma kväll och mitt hopp var att få åka hem med mamma till Lennart för att inte fan ville jag ju vara kvar där. Jag vill hem, hem till min trygghet och till Lennarts famn men läkarna ville ha mig kvar i minst två-tre dagar till.

Hela den dagen var helt basserad på panik och ångest, tankar och hat. Jo, jag kände hat! Dom hade behandlat mig så fel och tänk om jag sagt att jag vill att dom ska "sticka blint".. Vad hade hänt då?! Kanske hade de blivit ännu värre!

På eftermiddagen kom mamma och hon kämpade verkligen för att få ta med mig hem. Tillsist tillät dom de om jag lovade att äta mat ordentligt! Men vem fan vill ha mat när man är så nertryckt som jag kände mig då? Inte då jag i alla fall, men jag tvingade i mig den äckliga maten och gjorde allt för att få komma hem!

Det kom då en sköterska till mitt rum sen och sa att de måste vara en läkare som skriver ut mig så jag få vänta i ca 30 minuter. Vi väntade, och väntade men ingen läkare kom. Mamma ringde på larmknappen och dom sa att de är för mycket att göra nu. Dom hade bara en läkare på hela sunderby sjukhus som tog hand om alla avdelningar. Akuten, alla patientrum m.m men om 20 minuter så skulle den läkaren gå av sitt pass och en annan läkare skulle kliva på sitt pass och då skulle den läkaren som klev av komma upp och skriva ut mig. Vi väntade men ingen kom och åter igen ringde mamma larmknappen! Nu var mamma uppriktit upprörd och talade om att antingen så kommer de en läkare NU annars skiter vi i att vänta och åker hem i alla fall. Jag skulle ändå tillbaka dagen efter på ett möte med "den riktiga" läkaren då.. tillsammans med Lennart. Så sköterskan gick med på att låta mig bli utskriven dagen efter istället och låta mig åka hem ändå!

Väl hemma så fick Lennart ta hand om mig. Hera fick flytta till min kompis Sofi i några dagar för att hon klarade inte av att vara lugn kting mig. (Hera var min schäfer). Dagen efter klev vi upp före fan för att vi skulle vara senast 9 på sjukhuset i Luleå men när vi väl var där så fick vi sitta och vänta till 13.00. Jag som knappt kunde gå eller sitta erbjöds ingen liggplats under den tiden. Men tillsist kom läkaren och ursäktade att de tagit lite tid.. LITE!?

Då kom nästa slag.. Läkarstudenten som talade om för mig morgonen innan att dom tagit bort systan m.m har tydligen gett mig felaktig information. Jag hade ju ingen systa som dom från början trodde nä! Det var bara min äggledare man såg på ultraljudet. En normal äggledare ska vara som en daggmask i storlek. Min var 6cm bred och 9cm lång och full av blod. Min smärta hade orsakts av att min äggledare hade virat sig runt sin egen rot. Den andra äggledaren va 4cm bred och lång. Detta fick mig ännumer att tänka på vad som skulle hänt om dom "stack mig blint". Men den tanken lämnade jag fort för de var ganska irrelevant.

Lennart var ganska upprörd och frågade hur fan dom kan ha gett mig denna information utan hans närvaro när de handlar om något så viktigt och när de står klart och tydligt i papprerna jag fick vad mina svårigheter var. Läkarensäger då "Ja, vi ber hemskt mycket om ursäkt för detta men vi hade inte läst de pappret!". Så varför i hellvete skulle jag fylla i det då!? Lennart fortsätter sin ifrågasättning och frågar varför en läkarstudent opererade mig och åter igen så ursäktade hon sig. Lennart fortsatte att ifrågasätta alla misstag dom gjort och läkaren ursäktade dom allihopa! Tillsist bad lennart henne skriva under ett papper på deras misstag men de ville hon inte göra för att hon ville inte sätta sin läkarkarrier på spel för små misstag som kan hände vem som helst! SMÅ MISSTAG!?

Läkaren talade då om att de fanns IVF-behandlingar att göra. Det innebär att dom tar ägg från mig coh spermier från han och planterar sedan in de i mig så jag fortfarande kan uppleva en graviditet, men innan de kan göras så måste jag gå ner massor i vikt eftersom man inte får ha ett BMI över 30! Jag får endast tre gratis försök i mitt liv och sedan kommer de kosta mig 30.000kr per försök att bli gravid. Den goda nyheten i de hela var att de oftast lyckas! Det största slaget av dom alla var att läkaren talade om att detta berodde på en äggledarinflammation som legat för länge. Tänk om dom kunde hjälpt mig redan från början när dom misstänkte att de var en äggledarinflammation, då kanske jag hade sluppit detta. Vi skulle kontakta sundebyn för att få ett möte med mer info kring IVF-behandling en månad senare, men när jag väl ringde så tyckte dom att jag fortfarande var för tjock för att de ens skulle vara aktuellt med den infon.

Jag gick ner 22,5kg på fem månader och sedan har de stått still. Just nu är jag i ett sånt läge där allt bara står still, ingenting  går riktigt i den riktningen som de borde! Jag vill gå ner i vikt, men klarar för tillfället inte riktit av det själv! Jag har min ätstörning som helatiden sliter tillbaka mig dom stegen som jag går framåt. Mer info kring mit ätstörning ska ni också tids nog få, men de lär jag nog skriva mer om i dom låsta inläggen och som jag sagt innan så törs ni allihopa be om lösenordet till dom inläggen!

Just nu är jag bara så less på den eviga fråga om när vi ska skaffa barn, om vi inte vill ha barn, om de inte är dags att skaffa barn m.m därför de gör mig så ont varje gång någon frågar! JA, jag vill ha barn och har viljat de i tre år nu. Jag är redo för barn och jag skulle bli en fantastisk mamma men problemet är att jag inte kan. 45kg till ska bort från min kropp innan det är möjligt och för att lyckas med det så måste jag få hjälp med min ätstörning! Än så länge så kastas jag bara mellan vårdcentralen, sjukhuset, psykologen och ja gudarna vet allt med det. Får inte den hjälp jag behöver och det kämpar jag med för fullt just nu!

Men snälla! Sluta nu fråga när vi ska skaffa barn och om vi ska det.. För det ska vi
.. förhoppningsvis.. när de går! Nu har jag skrivit ner de allra mesta till er men orkar inte skriva mer nu annat än att jag blivit mycket felbehandlad då dom mycket tidigare had ekunnat hjälpa mig när jag bad om de och på så sätt så kanske jag hade sluppit detta. Men jag ska inte ge upp även om de stundvis känns som att jag inte orkar! Men jag och Lennart vill ha barn och vi ska fortsätta kämpa! och till alla er som nu frågat om jag anmält detta så har jag givetvis gjort det direkt efter operationen gjordes. Jag anmälde de till patientnämnden men läkarnas historia var ju självklart inte sann och den var ju helt skriven till deras fördel eftersom hon inte vill "riskera sin läakrkarriär!" så jag har INTE fått nått som plåster på såren.. men vad ska man göra åt det då? Inte särskilt mycket.. Fokus ligger nu i att få hjälp med ätstörningen så jag kan gå ner de som behövs! vill även tillägga att de snittet som skulle vara 2cm är 30cm brett under magen!

Men nu orkar jag inte skriva mer och har ni frågor kring detta så är de bara fråga!

Posttraumatisk stress

Inlägget publicerades den 2010-09-20 kl: 19:18:35
Kategori Ida Tallhed, 6 kommentarer

Som mina trogna läsare vet så har jag tidigare under en 3 års period varit sjukskriven för en stress och depressions -relaterad sjukdom som heter posttraumatisk stressyndrom. Men nu mer är jag inte längre sjukskriven även om min posttraumatiska stress kan göra sig påmind på olika sätt. Jag arbetar ständigt med mig själv och jag är en mycket stark människa som är stolt över att vara den jag är. Här kommer information om "sjukdomen": 

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) kan uppstå efter upplevelser av krig, tortyr, våldtäkt, naturkatastrofer och svåra olycksfall; dvs trauman som ligger utanför den normala mänskliga erfarenhetsramen.

Karakteristiskt är att den traumatiska situationen återupplevs i form av påträngande, detaljerade minnesbilder eller mardrömmar, samtidigt som övriga intressen avtar och den drabbade känner sig alltmer likgiltig inför vanliga mänskliga aktiviteter. Minnesbilderna väcker ångest och ibland skuldkänslor och leder ibland till ett fobiskt undvikande-beteende inför allt som kan påminna om traumat.

Posttraumatiskt stressyndrom omnämns i många sammanhang men:
- Alla psykiska besvär efter ett trauma är inte posttraumatiskt stressyndrom.
- De flesta som utsätts för trauma utvecklar inte posttraumatiskt stressyndrom.
- Många som får diagnosen förbättras spontant, det vill säga utan behandling.


Symtomen vid posttraumatiskt stressyndrom uppträder vanligtvis inom några veckor efter den traumatiska händelsen, men ibland kommer symtomen först efter månader eller år. För många går symtomen över av sig själv. Cirka 40 procent av dem som utvecklat posttraumatiskt stressyndrom en månad efter ett trauma har inte längre symtom ett år senare.

Huvudsymtom vid posttraumatiskt stressyndrom:
- Återupplevande i form av återkommande, påträngande minnesbilder av den traumatiska händelsen. I vaket tillstånd eller i form av mardrömmar.
- Undvikande innebär att den drabbade försöker undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att personen isolerar sig från familj, vänner och arbetskamrater.
- Överdriven vaksamhet och minnesförlust. Den överdrivna vaksamheten innebär onormal lättskrämdhet, irritabilitet, omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och sömnstörning.
- Minnesförlusten, som kan vara total, är oftast begränsad till tiden precis före, under eller efter traumat.
- Stresskänslighet i vardagen och framförallt i pressade situationer.
- Sömnproblem. Kan ibland bero på räddsla av mardrömmar men ibland också bara på grund av den dagliga stressen.

Om mig

Inlägget publicerades den 2010-09-20 kl: 19:18:00
Kategori Ida Tallhed, 7 kommentarer


Jag har kallats modig, töntig,
cool och feg. Jag har kallats
mogen, snabbtänkt, söt och seg.
Jag har kallats ängel, djävul,
smart och dum. Jag har kallats
lugn, vild, cp och flum. Jag har
kallats fiende, vän, rolig och tråkig.
Jag har kallats konflikträdd, positiv,
negativ och bråkig. Jag har kallats
underbar, snäll, självisk och omtänksam.
Och visst är det sant, att kärt barn
har många namn !?


Mitt namn är Ida Tallhed och jag är 28 år gammal. Jag lever ett liv fullt av både med och mot -gångar precis som alla andra. Jag är annorlunda, men ändå inte, Varken snygg eller ful, varken bättre eller sämre men ändå unik!

Jag har sedan den 17:de Augusti -08 varit gift med världens finaste man som förövrigt heter Lennart och är 43 år gammal. Vi bor tillsammans med hund och makens söner i ett fint mysigt hus utanför Piteå.

Lennart har fyra barn sedan tidigare och alla är dom pojkar. Jag och Lennart har inga gemensamma barn även om vi gärna hade haft det, men eftersom jag genomgick en ganska traumatisk operation -08 så kan jag inte på naturlig väg få barn utan jag måste genomgå en IVF -behandling som innebär att dom tar mina ägg, hans spermier och sätter ihop det för att sedan sätta in de redan befruktade ägget i mig igen. Men innan jag kan göra detta så måste jag ha rätt vikt och genomgå massa saker, viket jag kämpar med nu.. Vill ni veta mer om detta så kan ni läsa om operationen och vad som hände HÄR!

Jag har hela mitt liv fått kämpa med vikten, maten och problem med ätstörningar åt flera håll. Blev erbjuden en GBP (gastric bypass) för vikten redan i samband med operationen av mina äggledare. Men jag tackade nej och kämpade på. Efter många om och men så bestämde jag mig två år senare för att trots allt söka om operationen för vikten då jag såg min chans i att kunna få ett både hälsosammare och lättare liv ur många perspektiv. Chansen till att skaffa barn kanske skulle närma sig..

Oktober 2011 genomgick jag operationen och har nu tappat 52kg. Men har fortfarande en hel del (20kg)  kvar enligt sjukvården, själv känner jag mig både stolt och nöjd som det är och tänker inte rätta mig efter deras krav för överhudsoperation, för mig är inte det lika viktigt som känslan av att vara nöjd och trivas i den storlek man är :)

Min operation för övervikten har inneburit mycket gott, men mycket ont också. Tillexempel så blev mina smärtor i kroppen värre i perioder, jag fick långa skov av värk och kroppen sa upp sig totalt ibland. Jag tappar känsel i benen tvära stunder och blir förvirrad och känner domningar. Jag har alltid haft en beröringsömhet men den steg med stooooora steg när vikten snabbt försvann..

Utredningen av detta visar på en sjukdom i centrala nervsystemet. Den tvära viktförändringen ökade mina smärtor eftersom mina nerver inte hinner med i svängarna. Men både jag och min läkare hoppas på att medicinering och tiden i väntan på att kroppen ska balansera sig ska bromsa mina skov i sjukdommen. Det som är bra är att jag faktiskt fått en utredning och därefter kan få hjälpmedel. Viktminskningen i tvär hastighet kanske varit dålig i sig, men i längden när kroppen återhämtat sig (klart det blir en påfrestning med 52kg som försvann på 7-8 månader) så kommer de deffernetivt bara bli bättre när man slipper bära på en tung kropp.

Utredning fortsätter för att kunna utesluta MS, som min mormor också hade :/

Men trots allt så har operationen varit bra. Bra för kropp och själ. Bra för mitt mående och mitt självförtroende. Men nu ska vi inte prata mer kring det för tillfället.. fråga dock om det är något ni undrar! :)

Jag är en människa som av vänner beskrivs som en glädjespridare. Jag är positiv, glad, kärleksfull, musikalisk, envis, lyhörd och empatisk. De ligger i mitt intresse att spendera tid med dom jag älskar, att göra saker med min hund, vänner och naturligtvis min familj. Jag gillar att sjunga, pyssla och hålla på med webdesign men jag går väldigt ogärna på stan och shoppar... BOOOOOORING! Precis som alla andra så besitter ju även jag en hel del negativa sidor men även dom bidrar till att jag är den unika människa och individ som jag faktiskt är. Jag ser mig själv som en stark människa med ett precis lika högt värde som vem som helst. Jag är väldigt principfast och anses av både andra och mig själv som både mogen, klok och moralisk... och kanske en smula envis ;)

Just nu har jag ingen sysselsättning på grund av lite olika orsaker. Bland annat en posttraumatisk stress, en sjukdom i centrala nervsystemet och ADHD. Jag har under ett års tid genomgått min utredning för ADHD'n och har nu sedan 2010 fått medicinering mot det, vilket faktiskt ger en otrolig skilnad. Min koncentration är bättre, mitt hummör är jämnare och allting blir så mycket lättare men de är klart att saker fortfarande är lite rörigt i mitt funktionshinder trots min medicinering.

Jag har stort behov av ordning, organisering och rutiner och därför ses jag gärna som ett städfreak från omgivningen. Tyvärr så beror det inte på att jag väldigt gärna vill städa utan de beror på att jag inte klarar av att ha det rörigt för att de stör min ordning i annat.

Jag har mål med mitt liv och vet precis vad jag skulle vilja göra och jobba med men just nu ska jag inte gå in mer på det, mer om det kanske kommer sen... Eller om ni verkligen är intresserade så är det väl bara fråga :D

Avslutningsvis så vill jag meddela att min systers tre döttrar förgyller mitt liv. Jag älskar dom så oerhört mycket och kan inte tänka mig ett liv utan dom! <3 När jag är med dom, ser dom le och må bra så känns det inte längre lika tungt med osäkerheten kring om jag själv kommer lyckas få barn eller inte..

Jag har Vilja, Ebba och Thilia.. kärleken till dom är helt obeskrivlig :)




Vill ni veta mer om mig så är de bara att fråga. Jag är en människa som älskar att svara på frågor om mig själv, mitt liv eller annat så om du har frågor så tveka inte att kontakta mig. Du kan kontakta mig antingen via en kommentar i bloggen eller genom att skicka ett mejl till mig.